Jubileet 2017 blev en succé!

Ja, för alla oss som var med och organiserade 50-årsjubileet kändes det som en succé. Inte bara på grund av alla positiva kommentarer vi fått angående organisationens insats, utan för den otroliga stämningen som skapades tack vare alla kursdeltagare och kurslärare!

I ett land som Sverige som är stort till ytan och litet i befolkningsmängd krävs det mycket för att skapa uppståndelse kring ett smalt intresseområde. Gitarren (för att inte tala om lutan), vars sociala anseende intet är att ta för givet i vårt land, tillhör onekligen kategorin av yrkesområden och specialintressen som ofta måste förklaras för en oinvigd åhörare. Som lutenist är det inte bara instrumentet som måste förklaras i dess fysiska utformning utan även den specifika repertoaren man ägnar sig åt. Som gitarrist, måste man i många fall först ta sig förbi den förutfattade meningen att det måste vara el-gitarr eller stålsträngad gitarr man spelar och när det väl är överstökat får man inte glömma bort alla de fördomar som finns om vår nylonsträngade jesusknäppare.

För i länder så som Spanien, Italien och i många Sydamerikanska länder (och kanske också i England och Frankrike i viss mån) har den nylonsträngade gitarren en given plats som soloinstrument i folkkulturen. Kring instrumentet finns ett levande kulturliv som sträcker sig längre än själva instrumentet och hela musikgenrer och subkulturer har gitarren som bas. Så är det ju inte i Sverige, men här fungerar det ungefär på samma vis med felan (gnidlimpa, kliasnork… kärt barn har många namn!) och andra stråkinstrument, som ju är basen för vår folkmusik. Trots att detta, som i så många fall, är en sanning med viss modifikation, kan man konstatera att det inte är många som från ett annat land tar sig till Sverige för att lära sig att spela gitarr ”på svenskt vis”. Det finns heller ingen svensk gitarrmusik och svensk gitarrtradition som går att identifiera som en genre.

I ljuset av detta och med tanke på hur länge sedan det var som den nylonsträngade gitarren (för att inte tala om lutan) hade sin stora kommersiella höjdpunkt internationellt sett, är det mycket anmärkningsvärt att en sammankomst som den årliga Gitarr och Lutafestivalen drar så mycket folk – i alla åldrar! Det är anmärkningsvärt att som Kulturnyheternas reportage uttryckte det ”de som en gång kom dit som unga lovande gitarrister nu är på plats som världsberömda lärare”. Det är anmärkningsvärt att det inte handlar om en lokal hobbyklubb för inbördes beundran utan snarare om en mötesplats för amatörer och proffs, från storstaden och från mindre orter, från norr till söder. Det är anmärkningsvärt med vilken generositet både lärare och elever bemöter varandra och musiken. Det är anmärkningsvärt. Om ni tänker efter så är det mycket anmärkningsvärt.

Så vad säger ni? Ska vi satsa på 50 år till? Utan tvekan säger vi!